Mitt barn...
denstarkastestjarnan.blogg.se
En familj som förlorat ett barn..
som sett sitt barn dra sista andetaget.. se livet försvinna..
Ja läser om deras saknad..
ser deras bilder.. kärleken mellan mor och son..
Hennes innerliga önskan att bara få hålla sin son i sina armar en gång till..
I samma stund så har ja en väldans massa bråk här hemma med min underbar kille..
Han är stygg mot hundarna..
han slåss, sparkas.. slänger saker..
Skriker,, busar.. har öronen till prydnad!!..
Vi ryker ihop så det sjunger i väggarna..
Och ja blir så nedra ARG.. kan ta i så rösten spricker!!..
När han e stygg på hundarna kan ja bli så arg så ja inte vet va ja ska ta mig till!!..
O där sitter en mamma.. som saknar sin son så fruktansvärt!!..
Och ja SKÄMS!!..
ja har min son här på jorden.. o ja älskar honom OFANTLIGT mycket..
han är mitt allt.. han ät mitt hjärta på utsidan kroppen!!:.
o ja tänker att ja ska aldrig me bli arg på mitt barn..
ja ska ha tålamod.. ja ska inte göra han ledsen!!..
Fast det kan ju inte fungera så..
det är ju så här livet är..
Ja är ju här för att han ska lära..
vi delar ju också såååå mycket kärlek!!.. så många fina stundet..
ofta stannar ja upp o uppmärksammar honom.. i just den stunden..
tänker till.. se på honom.. som han utvecklats.. så fin han är precis just här o nu..
Mkt utav det är just för att ja har mitt barn här!!.. hos mig.. i min famn!!:.
och det vill ja inte ta förgivet!!..
men ja skulle önska.. att ja inte blev så hisskeligt arg.. inte ta i så med min röst!!..
men å andra sidan så tror ja inte på allat pedagoiskt heller!!..
utan på ett mellanting!!..
ja tänker ofta.. hur läser ja vissa sitiationer.. är det bra att bli arg?.. måste han klappa fint när han slår?
ska ja ignorera det?.. kanske han tror man får lov då.. vad gör ja för fel nu som kanske gör att det blir fel när han är 5.. eller 7??..
Att va mamma är ett previlegium!!:.
som ja inte tänker ta för givet!!...
Min son är mitt allt!!.. och ja är så tacksam för att han finns hos mig..
att ja får krama honom varje dag!!...
men man kan inte hjälpa att man skäms..
när ja har min underbara i min famn..
o andra mammor har sina i himlen!!..
då skäms ja när ja blir så där arg..
när ja inte hittar vägen ut..
Nu har vi trätt på varandra i flera flera dagar i rad..
det blir tjötigt.. det är samma bus som upprepas.. samma.. nej gör inte så..
nej nej o nej... man blir ju galen.. lite mer arg varje dag..
irriterad ungefär varannan sekund..
då skäms jag.. fär ja kan istället ha min son i min famn..
busa o skratta...
I samma stund.. sitter en mor ensam.. tårar på sina kinder..
o sitt barn i himlen...
Gud vilket inlägg Mickis!
Gripande - du skriver bra, du fångar.
Nu har jag inte själv barn så kan inte sätta mig in helt i den situationen, men däremot "tvärtom", hur otacksam och lättirriterad jag kan vara mot min mamma..
Jag tror vi behöver sådana här tankeställare emellanåt. Du beskriver en insikt i hur verkligheten faktiskt ser ut även om du vill annorlunda. Det händer mig ofta! Något jag tror är viktigt är att vi måste lära oss acceptera våra brister, göra så gott vi kan utefter våra resurser men att aldrig sluta reflektera över våra handlingar!
Jag tycker du är en otroligt stark kvinna!
Du kämpar på med hem, jobb, hundar och barn - ensamstående.
Och oftast Mickis, verkar du göra det med ett leende på läpparna. Du är en förebild för andra kvinnor - vi behöver inga män för att klara oss.
Sedan kan det ju vara rätt mysigt och käckt emellanåt ;) Men vår generation är inte beroende av män som förr. Och det är du ett lysande exempel på.
Dock tror jag att det lurar en liten prins bakom nästa krök ;)
Puss!
